Den där känslan. Den där känslan när man ska prestera något. När man ska visa upp vad man kan. Den går inte att ersätta med någonting annat. Den är i en klass för sig. Jag tror alla på skolan vet vilken känsla jag pratar om. Det kan vara när man ska visa upp ett fotografi för någon som man har tagit, när man ska visa en dans som man har arbetat med, när man ska sjunga inför publik. När man ska blotta sig och visa upp det man har arbetat för så länge. Man ska visa upp sig så att folk får döma en. För oss dansare kommer känslan som ett slag i magen när man står i kulisserna och väntar på att få gå ut på scenen. Man blir nervös, man har prestationsånges, man är peppad, man är glad, man är taggad, adrenalinet pumpar och samtidigt som man vill ut på scenen och riva av det svängigaste numret man kan och supa in aplåderna man så väl förtjänar så vill man bara springa därifrån. För scenen är som en berg-och-dalbana. Gör man ett bra jobb så får man en sådan man inte kan beskriva, man blir så hög på livet att man känner att man skulle kunna leva som en dansande marionett i evigheternas evighet. Går det däremot dåligt, då får man den värsta ångesten som finns. Man känner sig värdelös och dålig. Trots detta fortsätter man att visa upp det man älskar att göra för att man vet att när de bästa kickarna kommer, då är de oslagbara.
Hela denna vecka har vi i dans- och musikal haft våra årliga vår-föreställningar. Det har varit awsome! Hela inriktningen sugs in i en egen liten bubbla där bara vi och scenen finns. Alla andas föreställning. Vi har världens bästa "laganda" och stämningen är på topp. Ett halvår med förberedelser för 3 ynka föreställningar. Det var overkligt, och nu är det över. Men det var så himla bra. Låtarna från showen går i repeat i min skalle och kroppen får sina egna små ticks i rörelser till låtarna. Det är hejdlöst. Kicken sen den sista föreställningen sitter kvar. Jag vill bara göra om alltihopa en gång till. Allt gick för fort.
Det var våran sista vårshow. Nu är det bara några dagar kvar till sommarlovet. Sen är det bara ett år och två föreställningar innan en helt annan livstid utan kulturama kommer. Det är galet. Vad ska man göra då?
Jag vill tacka världens bästa dansare och musikalare för dessa underbara dagar! Jag vill tacka resten av kulturama för att ni har tittat på oss och gjort publiken till den bästa! Jag vill tacka resten av alla människor som kom och kollade på showerna! Jag vill tacka alla underbara lärare som har gjort detta möjligt för oss! Och jag vill tacka skolan som ger oss möjligheten att få göra det vi älskar.
Ni är bäst alla människor. Ta åt er för det är inte ofta jag slänger ur mig komplimanger till en så stor skara.






Bilder: Lånade från Vicky tagna under streeten